Viktigt! Snälla, läs!

Detta är ett ganska viktigt inlägg eftersom jag kommer att göra små ändringar i bloggen som jag vill skall veta om. Vissa av er kommer säkerligen bli besvikna, medan andra kommer se det som något positivt. Jag tror, och hoppas, att dom flesta ser det som en positiv grej i alla fall.

Jag har blivit anklagad för att trigga andra så många gånger nu, och jag vill verkligen inte vara en sådan person. Jag vill inte det, verkligen inte. En sak är klar: Jag vill inte att någon skall må som jag mår, känna det jag känner och se det jag ser. Jag önskar inte ens mina värsta fiender den här sjukdomen, det är ett helvete.
Bloggen blev min räddning, jag stod inte ut med mig själv och min ångest. Jag måste ha bloggen för att klara mig igenom hela dagen. Att skriva här får mig att känna mig så mycket bättre, att det finns folk som läser och förstår och bryr sig får mig att känna mig ännu bättre. Jag vet inte vad jag skulle göra utan bloggen.

Och jag vill inte att någon skall ha det såhär, men som ni förstår så måste jag få skriva av mig!
Jag har bestämt mig för att döpa om kategorin "Thinspo" till: "Jag tycker är snyggt" därför att alla inte har samma åsikter. Jag tycker att det är fint att vara smal, antagligen bara för att jag är avundsjuk och själv vill se ut så.
MEN en sak jag verkligen måste ta upp är att jag inte alls dömer andra. Jag kan se på en person, som kanske väger normalviktigt - som mig, och tycka att hon är smal. Men jag ser inte mig själv så. Jag är bara självkritisk, det är så. Det är ingenting jag rår för. Men jag kommer inte att ta bort bilderna på dom smala tjejerna av anledningen att det inte triggar dom som inte har en ätstörning eller så. Oftast tycker friska personer att det är äckligt att se ut så, så varför skulle det beröra dom?

Jag kommer ta bort alla tips på hur man håller sig ifrån mat, och sådant eftersom det kan trigga och dessutom så kommer man på egna sätt om man väl är där jag är. Man behöver ingen direkt hjälp. Jag kommer inte ta bort tips om hur man kan dämpa sötsug osv, för det är helt normalt att småäta när man blir sötsugen, och att dämpa ett sötsug ser jag inte som ett sätt att trigga någon till en ätstörning. Eller?

Min träningskategori kommer jag ha kvar, eftersom det är hälsosamt att röra på sig, och det säger väl allt?

Recepten kommer jag också ha kvar, eftersom det faktiskt är recept på nyttiga snack eller så.

Min matdagbok vet jag inte riktigt.. På ett sätt är det riktigt skönt att kunna skriva av sig, men å andra sidan känns det lite "privat". Jag skäms ju över vad jag äter osv, att skriva ut det här är ju jättejobbigt för mig faktiskt. Jag kommer ha kvar den, men den kommer jag pausa.

Resten kommer inte att ändras alls utan vara som det är redan.

För övrigt så kommer jag fortsätta att försöka gå ner i vikt, detta är mitt liv och min blogg är mitt sätt att bearbeta min ångest och ändå upplysa friska människor om vilket hemskt beroende och jobbigt jävligt liv detta faktiskt är.

Min syn på ana är att hon är som en parasit som bor inuti min kropp. Ana är fet, tjock och äcklig. Hennes högsta önskan är att bli smal och vacker, men eftersom hon inte är en människa så kan hon inte bli det. Hon väljer ut sina offer och utnyttjar dom. Mig. När jag ser mig i spegeln så ser jag Ana, tjockisen, istället för mig själv. Jag ser inte att jag går ner, även fast andra säger det, för jag ser bara ana, tjockisen, fettot.
Jag hatar ana, men jag älskar henne på samma gång. Det är den bästa känslan i världen, men samtidigt även den allra värsta, att känna kontrollen, att se på vågen och måttbandet att man gått ner i vikt.

Jag är ingen förebild, verkligen inte.
Jag vill inte att andra skall känna som jag.
Innerst inne tror jag att jag kommer söka hjälp någon gång, tillslut. Den dagen jag inte orkar mera, eller den dagen min kropp är för liten för att rymma ana, som att försöka pressa in något förstort i något mycket mindre. Den dagen ana inte får plats i mig längre, den dagen är jag redo att bli frisk.
Men inte än, på ett tag.

Raspberrysmile.

Populärt?

Men man kan börja undra vart världen är på väg.
Att   det   är   inne   att   ha   en   ätstörning   har   väl   ingen   missat?
Nej, man stör sig otroligt. Folk som tror att dom har en ätstörning, folk som vill ha en äs. Folk som klagar över sin vikt och klagar över allt dom måste äta. Det är tydligen nyckeln till uppmärksamhet i dagens samhälle.
Och jag hatar det!

För oss som faktiskt har en ätstörning är det ytterst förolämpande.
När whoa, alla omkring en helt plötsligt blivit som en själv, fast inte på riktigt.
Jag tycker det är töntigt, dåligt gjort och snällasnällasnälla ta bort trenden!
Jävla konstiga, normala, ungdomar! LEV LIVET så länge ni kan!

Bones and e.d's.

[Hittade bilden på H&M's hemsida, hahaha.].
Jag har fått något beroende av nyckelben alltså, förr var det ju höftbenen men nu är det nyckelbenen jag har ställt in mig på. Det är så fint! Tänk när man vågar gå omkring i linnen och söta u-ringade toppar och ha jättesynliga nyckelben.
Bones are Beautiful. Så kommer jag nog alltid tycka.
Som jag trodde så har jag ångest nu igen, men inte tillräckligt för att ta till vassa föremål så att säga.

Imorgon blir det krämfrukost, äppleluch och sedan apelsinmellanmål och middag tror jag, haha. Och te!! Jag har blivit galen i det.

Jag minns när jag började blogga om mina ätstörningar, för cirka sex-sju månader sedan, då var jag en riktig proana! Haha! Jag vet inte men man förändras när man bloggar om sin ätstörning liksom. Förr såg jag det som min livsstil, mitt sätt att leva, jag ville inte kalla mig sjuk osv. Jag drar väl mig lite åt proana hållet fortfarande, men inte alls lika hårt som förr. Nu har min ätstörning blivit värre och jag kan erkänna för mig själv att jag har en sjukdom. Men istället för att kämpa emot och göra allt för att bli normal igen, som min vän som hade anorexia gjorde, så försöker jag fortfarande "leva hand-i-hand" med den tills jag är redo att bli frisk. Det låter helt sjukt, men det är sant. (Dessutom är jag ju sjuk så ...).
Jag försöker inte få någon att få en äs eller bli sjuk eller så, utan det här är min blogg om mitt liv. Jag är absolut ingen förebild och jag önskar ingen samma sjukdom.
Det är hemskt.

Jag kände bara för att skriva av mig detta, hoppas ni orkar läsa :)!

Godnatt snyggingar.

Anonym, se hit.

Fick en kommentar ifrån Anonym (fegt att inte våga stå för sin åsikt!) som jag tänkte besvara ...

"Men hallo, är du trög? Varför du äter mycket nu är för att kroppen behöver maten som du försöker undvika. dvs du kommer att äta mer för att kroppen ska ta igen allt. Du kommer pendla upp och ner, om du nu gör detta på ett bra sätt så slipper du det. Dagens ungdomar är dumma i huvudet, jag ahr gått ner massa kilon genom att träna och äta rätt, inte att svälta mig. Idioter, må ni alla dö för det är ju det ni strävar efter"
Okej ... Nu är det såhär då, jag har en sjukdom -  en ätstörning. Det är inte mitt fel, eller? Jag kan inte bara göra si och göra så, jag kan inte för jag är inte som alla andra. Och snacket om "dagens ungdomar" ... ALLA är inte likadana bara för att en del är sådana ... Blir trött på sånna här kommentarer alltså.
RSS 2.0