Det är så mycket som händer nu, i mitt liv alltså.
Eller, vid närmare eftertanke så är det inte alls mycket. Det är nästan ingenting faktiskt. Mitt liv står lika still som min vikt.
Men det är de små små förändringarna och händelserna som sker i mitt liv som får det att kännas som det händer jättemycket. Fast än det inte alls gör det.

Jag har alltid varit sån. När det verkligen händer jättemycket, då känns det normalt. Om jag hänger med i det alltså, och inte halkar efter. Jag är van vid att leva snabbt, att det händer saker precis hela tiden. Det känns som en bra hastighet för mig. När det inte händer något alls så går tiden så fort. För fort.

Förlåt för rörigt inlägg. Jag mår inte så bra, psykisitk just nu. Allt är bajs i mitt huvud. Hänger inte med, hänger utanför, fastän mitt liv är så tomt att mina tysta tankar ekar högt. Äsch.

Bloggar mer imorgon.