Jag äter aldrig smör, någonsin. Aldrig gjort. Har alltid, alltid tyckt att det är äckligt.
Det gör jag fortfarande.
Ändå kände jag smöret mot min gom, mot min tunga. Det smakade lite salt, flottigt och var fyllt av skam. Sakta men säkert fyllde det mig, gjorde mig uppblåst både i magen och i huvudet. Jag fyllde mig själv med kalorier och ångest. Bara sådär. Helt frivilligt. Eller?

Nu sitter jag här igen, och petar tänderna rena från kletiga brödklumpar med tungan. Känner en smakmix av smör, något lite halvgammalt och halvtorrt bröd, ångest och magsyra. Jag spyr inte, för jag är inte ensam nog för det. Jag spyr inte för att jag har glömt bort tekniken, jag är för högljud. Jag spyr inte för att jag trodde att jag hade slutat med det.
Men ändå så smakar det så surt efter magsyran, som om mina smaldrömmar i fast form som små beniga flickor står inuti min mage och trycker allt uppåt.

Nu gör det ont också. Borde kanske hälla i mig ett glas vatten, eller två.
Kanske borde jag aldrig mera göra om det här, aldrig mer låta mig själv äta som en jävla häst.

Varför? Varför göra något som skadar mig på det här sättet? Varför?