Ångest? Jag berättar.




Tycker faktiskt att det är ganska bra att ni ställer sånna här frågor, för det är nämligen någon jag hade planerat att ta upp här i bloggen ändå.

Ångest

Nej, det är inte lätt att "bara börja äta vanligt" igen. När gjorde jag ens det? Vad är "vanligt/normalt"? Jag vet inte hur länge jag har mixtrat med maten, men började medvetet minska matintag och bete mig stört när jag var 14-15, det var innan jag hade den här bloggen, hade en annan då.

Varför började jag försöka äta normalt igen? Därför att jag började hetsäta för ofta, gick upp en massa kilon och la för mycket pengar på mat och sånt varje dag, det spårade ur och jag mådde skitdåligt. När jag inte hetsåt så överåt jag. Hela tiden åt jag på något, jag visste tillslut inte vad jag ens skulle göra om jag inte hade något ätbart i handen. Det här har alltid varit ett problem som jag brottats med vid sidan av svälten. När jag vägde som minst så hade jag en dag eller två i veckan, så kallade ätardagar. Under en period lärde jag mig att spy och gjorde det i ett halvår, år. Men det senaste året har det gått utför, jag märkte inte att jag hade gått upp i vikt förrens det var försent.

Jag kunde inte, förrens till ett halvårsedan, förstå hur man inte kunde se sig som smal när man var det. När jag vägde 44 kilo så tyckte jag att jag var tjock. Jag minns det tydligt. Jag äcklades, grät mig till sömns... Kände mig sjukt jävla fet! Det är just det som är så skrämmande! Man blir verkligen blind för verkligheten. Man ser det inte förrens man inte har det. Nu ser jag ju hur smal jag var, hur mina nyckelben stod ut, mina lår gick inte ihop, jag var ju smal på riktigt!
  Det var likadant nu, fast tvärtom. Jag förlorade mig i stress och prestationsångest över skolan och annat, och helt plötsligt hade jag gått upp för mycket i vikt. Inga kläder passade och när jag mätte mig så var jag flera centimeter större. Hur fan hade jag missat det!? Jag bröt ihop, grät på golvet i badrummet och kände mig dum i huvudet.
Det är väl det som är så farligt... man ser inte. Och jag kunde aldrig förstå det innan, hur ser folk som går upp i vikt (eller ner i vikt, men det tänkte jag inte på då), inte hur stora de blir? Jag blev så himla rädd när det hände mig, kände mig för första gången riktigt störd, och det skrämmer mig fortfarande.

Jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva så. Jag ville gå ner i vikt, men försiktigt, sakta, normalt. Men vad är normalt? Jag hade ju inte ätit normalt på flera år, så jag började läsa hälsobloggar, artiklar, se på tvprogram m.m. Försökte allt jag kunde. Jag vet fortfarande inte om det ens finns något som heter normalt, för alla är vi olika och behöver olika sorters matintag.

Ångesten fanns där, finns fortfarande här (kommer alltid finnas?). Men i början var den inte lika jobbig, då hade jag mest ångest över att jag inte fick äta all skit jag ville trycka i mig. Ångest över att jag var rädd för att råka hetsäta. Jag började må bättre, såg förändringar, fick mer energi, allting blev bättre!
Ju mindre och hälsosammare jag åt, desto mer kom ångesten fram, ångesten över att jag åt för mycket. Jag försökte ignorera den så gott som möjligt, som jag skrivit innan så har jag och hade fortfarande dagar och attacker då jag bara inte orkade. Ångesten äter upp mig levande och jag vill bara ge upp, dö och inte behöva bry mig mer. Försökte fokusera på det positiva, jag gör det här för det bättre! En kaka när jag är ute och fikar kommer inte göra mig fet - jag har ju bara ätit nyttigt hela dagen, vanliga människor äter så här! "Se på hon där, hon är smal, hon äter en kaka till fikan."
Ha i åtanke att detta är en process som jag har hållt på med sen augusti, så det är inget som har gått på en vecka. Det är en lång och fortfarande pågående kamp som både har sina dalar och toppar.

Nu... De senaste dagarna har jag börjat gå tillbaka till mina gamla mönster. Äta ännu mindre. Jag vet inte ens om det är medvetet eller inte, en dag bara "blev det så". Hade jättemycket att göra och maten glömdes bort. Jag vet inte, jag gillar det. Ångesten finns där, den gör det, men den får inte lika mycket uppmärksamhet av mig. Vill jag äta lunch så gör jag det, vill jag ta en glass på fredagkvällen så gör jag det. So what? Ångesten kan hålla käften, jag går ändå ner i vikt!
Hhahaha jag har tappat bort mig nu, vad pratade jag ens om, vad är min poäng? Hmm... Nu ska vi se var jag va..
I alla fall, jag försöker äta hälsosamt. På lördagar får jag äta vad jag vill (det betyder inte hur mycket jag vill!) typ chips, glass och sånt.

Jag skriver ett nytt inlägg om jag kommer på att det var nåt mer!

KRAM OCH PUSS PÅ ER :) hoppas erat 2012 har börjat grymt bra!

ps. anynoma kommentatorn behöver lära sig att det finns fler än en äs.

Att tycka om sig själv och sin kropp

Jag sitter ofta och tittar på gamla bilder på mig själv. Beundrar, saknar, och undrar hur jag inte kunde se hur smal jag var? Sedan undrar jag vad som gick fel?
Det är ju en ganska enkel fråga att besvara. Jag åt mer och tränade mindre helt enkelt.
Men om man ska hitta tillbaka till sig själv, och kanske börja om på nytt igen, så måste man acceptera sina misslyckanden.

Igår hade jag en bra dag, en riktig snyggdag.
Jag stod länge och speglade mig i bara underkläderna med självförtroendet på topp. Jag är ju inte tjock! Lite mullig kanske, men inte groteskt äcklig. Jag har kurvor, och det ser inte så illa ut som jag ofta inbillar mig att det gör. Jag är inte smal, men jag är normal (vad nu det är?).
Jag trivs inte med min kropp, men jag kan inte hata den. Jag har accepterat den och att det är jag som fått den att se ut som den gör.
Det var inte bara kroppen som jag uppmärksammade, jag kände mig även snygg utseendemässigt, dvs ansiktet, håret m.m.

Och nu känns det inte så svårt längre!
Det känns så lätt, jag kan riktigt se målet framför mig. Allt jag behöver göra är att äta rätt, fortsätta som jag gjort det senaste och ännu bättre (har inte kunnat hålla mig 100% till nyttigheterna och 'normal'portionerna riktigt) och gå ut lite mer, röra på mig, så kommer det gå som smort tillslut.
Vill jag fortfarande gå ner i vikt? JA, utan tvekan, men jag har inte samma hat och ångest gentemot min kropp som tidigare, och det känns stort. Men jag vill fortfarande ha tajta, smala armar och nyckelben som sticker ut. Skillnaden är att jag tänker försöka ta mig dit med självsäkerhet och hälsa.

Självklart har jag fortfarande dagar då jag mest hatar och spyr över kroppen, eller fatsuiten som jag har kallat den tidigare i bloggen. Faktiskt ogillar jag kroppen oftare än jag accepterar den, men, att jag ens kan acceptera den ibland, det är det viktiga!

Om ni fortfarande vill följa min blogg och min resa så skulle det betyde jättemycket!
Till er som lämnar mig nu, jag kan till en viss del förstå er.

SÅ, vad tycker ni?


Kram ♥ ♥

Raspberry

Hej jag heter Raspberry och jag är matmissbrukare

Jag önskar att jag orkade kämpa, men just nu har jag nästan gett upp helt. Jag blir större och tyngre och äckligare. Matberoendet växer sig starkare och har mig i ett järngrepp. Hur tar man sig ur det? Just nu har jag fokus på att först och främst lära mig äta hälsosamt; vad är en normal portion, hur mycket och vad äter man under en dag, hur mycket bör man röra på sig och motionera i veckan? Hur känns hunger? Hur känns det att va mätt? Tänk att gå en hel dag utan socker abstinens och huvudvärk... det är något jag drömmer om.

Jag ska försöka bättra mig med bloggen, det kan kanske till och med va bra för mig, kan hjälpa mig o komma in i rutinerna igen. Det är mycket just nu, i mitt huvud i varje fall. Annars är det inte mycket alls, livet står stilla. Och jag vill dö hela tiden.

Mina nyårslöften

Hade lyckats tidsinställa helt åt helvete fel så här kommer mina, något försenade, nyårslöften

Mina nyårslöften inför 2011 är:

- Att träna mer, komma i form och komma igång med träningen. Vänja mig vid rutiten att gå till gymmet utan att det känns jobbigt, träna ungefär minst 2-3 gånger i veckan. För min egen skull, kommer tacka mig själv efteråt.

- Att leva. Gå ut mer, träffa folk mer, träffa & lära känna nya människor. Bli mer social och ska inte låta mitt socialahandikapp stoppa mig hahahaa. :)

- Gå till skolan, kommer tacka mig själv för det med, hur jobbigt det är verkar nu. Och göra mina läxor och uppgifter i tid, och så bra som möjligt. För skolan är ju faktiskt väldigt viktig om man vill ha en hyffsad framtid.

- Att hålla mina nyårslöften ;)

Vad hade ni för nyårslöften i år?

~ Beautiful Blogger Award

Jag har fått en Award från Latzia!
Tack fina du (:


Vinnare av Beautiful Blogger Award ska:



Kopiera bilden och lägga den i ett blogginlägg
Tacka och länka personen du fått awarden av
Skriv 7 saker om dig själv
Ge vidare awarden till 7 bloggare
***
7 saker om mig:

1. Jag pratar enormt mycket i sömnen, gillar inte att sova hos folk för är rädd att jag ska berätta något jag inte egentligen vill säga.

2. Jag gör inte mitt bästa alltid, till ex. i skolan - fast än jag vill. Skyndar igenom saker som jag borde göra noggrannare.

3. Jag är bäst i världen på att tycka synd om mig själv.

4. Jag oroar mig över allt och alla, hela tiden.

5. Jag tror stenhårt på att jag har hamnat på fel väg i livet och att mitt liv skulle sett annorlunda ut egentligen.

6. En del som inte känner mig 'på djupet' tycker att jag verkar vara kall och lite elak, när jag faktiskt är väldigt varmhjärtad och omtänksamhet är en av mina bästa egenskaper har jag fått höra!

7. Försöker tro på det mystiska och övernaturliga, samtidigt som jag inte riktigt vågar.

***

Ger denna award till: alla som vill göra den, länka gärna när ni gjort den också så att jag kan läsa sen!

Msn/emailen

Ni som haft mig på msn (samma som min email: pretty-thin@hotmail.com), jag har tagit bort alla kontakter därifrån för hela alltet blev cp och sjukt konstigt! Det funkade men jag blev bara galen så jag tog bort allt.

Vill du ha mig på msn och sådär igen så får du lägga till mig igen!

Bara så ni vet ...

Alla ni som säger "du är smal som du är", "du är redan jättesmal" osv.. ni vet inte hur jag ser ut just nu, ni har ingen aning. Bilderna på bloggen är över ett år gamla.
Sanningen är att jag har gått upp under sommaren, varit över 50 kg mer än en gång. Just nu ligger jag på "normal vikt", men för mig har som sagt normalvikten alltid legat på ca 44-46kg, alla har ju en egen normalvikt.

Bara så ni vet, så smal är jag verkligen inte och jag vill inte att ni får för er något annat heller.
:) kram

Tvångstankar

Jag ändrade inläggsfonten för jag störde mig helt gaaalet mycket på den förra. Rent och snyggt ska det va. Perfekt ska det va. Min blogg känns rörig nu, men så känns även jag och min tillvaro just nu så det stämmer överens ganska.. perfekt. Haha.
I slutändan leder allting till perfektion, eller rättaresagt strävan efter den. De senaste åren har jag utvecklat allt fler och fler tvångsmässiga handlingar, lite ocd grejer sådär ni vet (obsessive compulsive disorder). När jag var liten hade jag en del "ticks" eller tvångstankar eller vad man ska kalla de för, men det växte man ifrån. Nästan alla jag pratat med det om hade liknande grejor för sig när dom var små.

Men nu har det kommit tillbaks. Inte samma saker och sådär, men samma mönster. Ritualer som måste genomföras i rätt ordning och inget kan bli fel, inget FÅR bli fel för gud hjälpe mig då. Då får man börja om igen.

Och vet ni hur frustrerande det är? Hur helt gaaalet frustrerande det är när man försöker få en pappersbit på skrivbordet att ligga exakt rakt och med exakt samma mellanrum till bordskanten i varje sida efter att försökt och börjat om med stegen innan i ungefär 20 minuter? Då är jag nära ett nervös sammanbrott kan jag lova.

Samtidigt gillar jag vissa av tvångstankarna/ritualerna/ticksen, dom får mig att känna mig trygg.
Samtidigt så skrämmer dom mig, jag är rädd att fastna i dom och sedan ännu jobbigare ritualer. Gör man något tillräckligt många gånger så blir man beroende. Även de mest vardagliga sysslorna.

Massa text. 19 januari

När jag trodde att dagen inte kunde bli värre så blev den det. Tack vare en viss person, men det har jag inte lust att gå in på, än.

Det har varit en kämpig dag - för att inte tala om natt. Fick kanske 2 timmars sömn? Och vaknade med ont i halsen och ännu en febervåg. Just vad jag behövde, missa ännumer skola. Mina vänner pratar inte med mig längre nästan, inte utanför internet i alla fall. Jag smsade en vän imorse och sa att jag inte kunde komma till skolan för att jag är sjuk igen. "Jaha.. Okej, men hur lyckades du med det?" fick jag till svar. Känns verkligen som om dom bryr sig.

I och med att jag blivit sjuk så fick jag inte tränat idag heller, jag dör tror jag! Jag måste träna, har knappt tränat på en vecka och gammal träningsnarkoman som jag är så är det galet jobbigt att vara utan ett träningspass.
Jag har gråtit en del idag, allting känns så hopplöst och jobbigt just nu. Det hjälper inte direkt att man blir påhoppad och sparkad på då när man redan ligger ner. Det hjälper inte direkt att någon liten tönt letar fel och anklagar mig med fula och dessutom falska beskyllelser.

Just det. Jag har ätit massa kolhydrater idag också, som jag hatar (men älskar på samma gång, så gott!). Kolhydrater är det ju inget fel på om man lever friskt och hälsosamt. Men om man är överviktig eller inte lever så hälsosamt så är det kanske inte det bästa alternativet. Man ska äta med måtta som sagt, vilket jag aldrig gör när det serveras kolhydrater. Jag blir svullen och uppblåst av kolhydrater, och det är en stor trigger för mig, jag överäter eller hetsar nästan alltid kolhydrater! Dvs pasta, ris, potatis och bröd.

Nu orkar jag inte skriva mera, ska svara på era kommentarer och skicka iväg sms till b.la Nelmo och Solen!

It's a love-hate relationship

Jag har i alla fall tränat idag, blev helt sjukt andfådd! Kunde knappt andas.. Måste verkligen bättra på kondisen. Innan jag får skaffat ett gymkort (min ekonomi är inte den bästa) och kan träna hur mycket jag vill så får jag nöja mig med 1-2 ordentliga träningspass i veckan. Ja, skolgympa snackar vi om här. Men det är värt.

Ska strax äta dagens första ordentliga lagade mål mat, middagen. Lite sen idag men men. Fick i mig några tuggor sallad till lunch, som jag ångrar mer än något idag. Har verkligen fått mycket svårare att äta nu och jag både älskar och hatar det. Varje tugga är en kamp, jag är mätt. Vill inte ha mat. Tror att det beror på den enorma svackan jag kommit in i psykiskt.

Vid en "ytlig" mental svacka, typ ångest, oro eller så då brukar jag ju hetsäta eller överäta för att få något annat att tänka på.
Men när det går djupare, som nu, då mår jag illa vid bara tanken på mat. Kan inte äta, blir som en spärr.
Ska man skratta eller gråta? Lida eller njuta? Jag gör både och. Samtidigt som jag älskar känslan av att vara tom och gå ner i vikt att inte kunna äta så hatar jag att jag inte ens blir sugen på drickor, te och kaffe och lightläsk - som jag älskar. Hatar att jag inte kan kontrollera det själv.

Någon som förstår vad jag svamlar om?

First time

Nu har jag hållt mig vaken, rört på mig lite extra samtidigt som jag spenderat många timmar framför datorn. Spänner rumpan samtidigt, rör på benen, allt möjligt för att bränna lite mera. Det hände nämligen en sak idag, någonting som aldrig hänt innan:

Jag gick till köket, med ett hål i magen. Ett hål som behövde fyllas med någonting. Rotade igenom skafferiet med hittade inte det jag ville ha. Inga chips, inga ostbågar, popcorn eller någonting! INGET ONYTTIGT!! Hålet i magen värkte och jag ville verkligen ha chips, även fast jag aldrig har gillat det. Jag blev ledsen och fick nästan panik.. Det slutade med att jag satt och grät för att jag inte hade kunnat hetsa. Jag hade ett sådant hetsbegär, och det enda som skulle gått ner var just chips och liknande. Varför? Jag fattar ingenting. Har ni varit med om det?

Jag menar inte att jag aldrig hetsätit innan, jo det har hänt - inte alls kul kan jag lova! Men idag; jag fick ett sånt sug, ett begär - som ett hål i magen som behövde fyllas, och det var inte riktigt medvetet som jag gick till köket för att rota fram något. Och jag började gråta för att jag inte kunde hetsa! Sjukt.

Förresten så slutade det med att jag bara åt en chokladbit, den sista som fanns kvar. Efter det så försvann det mesta av suget och jag har spenderat flera timmar med att städa bort min ångest.

3e December och fortfarande ingen snö men iskalla dagar

Ingen snö här inte! Men frost hela dagen lång och iskallt är det. Dessutom blåser det en massa, som det brukar göra när man bor nära havet här på västkusten. Hade ingenting alls att göra och kom på att det inte skulle skada er av en uppdatering på hur jag mår och hur allt går. Jag mår bra kan jag säga med en gång då, för det gör jag faktiskt! Förutom att jag är lite snuvig, men mitt humör är oftast på topp (har dock inte räknat med extrem ångest pga hemska matintag för det är ju typ.. något som ni borde fatta att jag lever med varje dag). I alla fall. Matintaget är lite upp och ner, tvärtemot vikten som bara står still. Under dagarna kan jag inte äta något, jag vet att det är bra att ta åtminstone ett mål mat eller så för att få igång förbränningen hyffsat. Men jag kan inte! Helt skumt. Sedan på kvällen när solen gått ner och det är mörkt och ännu kallare ute; då. Då äter jag. Vill inte kalla det för en hetsätning, det är väl mer normalmycket enligt en vanlig människa som jag stoppar i mig. Och det känns så jävla hemskt. Jag är äcklig. Mår illa hela tiden. Så nu ska jag sätta lite regler.

Frukost! Något litet, kanske te eller kräm eller yoghurt eller så. Något lätt alltså.
Lunch! Frukt alt. knäckemacka
Mellanmål! Te, kaffe, lightdryck
Middag! en XS portion av det som serveras

Sedan lite mer motion på det. För jag är, seriöst, världens lataste ätstörda person någonsin.

:) Jag 'svarar'

Ang. Mitt utseende..
En del av er var ganska nära, andra var jättejättelångt ifrån. Det var ingen som hade helt rätt. Men det var kul att få höra vad ni tror i alla fall!

Några trodde att jag var lång, runt 170-180cm, helt fel! Jag är runt 160cm.
Jag har inte mittbena, är inte rödhårig eller sådär sockersöt (vad jag tycker), och jag har inte långt hår heller.. Det är inte min grej. Mitt hår varieras, men är runt axellängd. Färgen varierar ofta också men är oftast i någon mörkblond.
Usch va exponerad och o-anonym jag känner mig nu förresten! Haha.

Min stil.. Jag har 2 stilar kan man säga. Den jag har i huvudet, som jag vet är min stil, så som jag vill klä mig, vill se ut osv, stilen jag älskar. Den stilen jag aldrig orka fixa mig till. Men det kommer.
Sedan har jag en annan stil, så som jag klär mig varje dag. Bekvämt helt enkelt, orkar oftast aldrig lägga ner tid på kläderna.

Mer än så tänker jag inte säga.

Hur ser Raspberry ut??

Jag får hela tiden kommentarer där folk vill att jag ska lägga upp bilder på mig själv och så vidare, men det kommer jag aldrig att göra! Aldrig visa ansiktet alltså. Det är ju en anonym blogg, och anonyma bloggar är ju lite spännande och man blir nyfiken och vill veta vem som gömmer sig där bakom, och det vore inte roligt för varken er eller mig om det kom ut vem jag är.

Därför tänkte jag att ni skulle få gissa hur jag ser ut!
Är jag lång eller kort? Rödhårig eller blond? Fräknar? Klär mig alltid i svart? Sportig stil? Vad tror ni? Jag vill veta, :D! Det här kan bli riktigt kul faktiskt, att se vad ni fått för uppfattning, eller snarare bild i huvudet av mig. Hur ser jag ut i era skallar? Lämna en kommentar!

PS, ni som faktiskt VET hur jag ser ut, det finns några få där ute, var goda och avslöja inget för dom andra. Puss!

Har en dålig dag i matväg.

Jag äter aldrig smör, någonsin. Aldrig gjort. Har alltid, alltid tyckt att det är äckligt.
Det gör jag fortfarande.
Ändå kände jag smöret mot min gom, mot min tunga. Det smakade lite salt, flottigt och var fyllt av skam. Sakta men säkert fyllde det mig, gjorde mig uppblåst både i magen och i huvudet. Jag fyllde mig själv med kalorier och ångest. Bara sådär. Helt frivilligt. Eller?

Nu sitter jag här igen, och petar tänderna rena från kletiga brödklumpar med tungan. Känner en smakmix av smör, något lite halvgammalt och halvtorrt bröd, ångest och magsyra. Jag spyr inte, för jag är inte ensam nog för det. Jag spyr inte för att jag har glömt bort tekniken, jag är för högljud. Jag spyr inte för att jag trodde att jag hade slutat med det.
Men ändå så smakar det så surt efter magsyran, som om mina smaldrömmar i fast form som små beniga flickor står inuti min mage och trycker allt uppåt.

Nu gör det ont också. Borde kanske hälla i mig ett glas vatten, eller två.
Kanske borde jag aldrig mera göra om det här, aldrig mer låta mig själv äta som en jävla häst.

Varför? Varför göra något som skadar mig på det här sättet? Varför?

Lies


"Jag blir glad av den här låten,
ställer mig upp och dansar omkring.
Ett leende större än någonsing sprider sig över mina läppar,
och jag sjunger med.
Lyckligare än någonsin på utsidan försöker jag dansa bort..
hon som skriker om att dö på insidan."


Något jag skrev förut bara, kände mig lite poetisk nästan, haha nej.
Men det är så det känns i alla fall när man får hela världen att tro att allt är perfekt att man mår bra och är alldeles lycklig och varm på insidan.
Fast egentligen är det helt jäkla tvärt om.

Utstött

Jag känner mig utstött, vart jag än går.
Hemma finns jag knappt, ingen ser mig, lyssnar på mig, respekterar mig och min åsikter eller bryr sig om vad jag har att säga.
I skolan är hela klassen vänner, men jag kommer aldrig in, blir aldrig accepterad, bara finns där i bakgrunden. Jag har ju mina vänner, men alla andra har ju alla.
Bland mina vänner, jag är nästan alltid tyst, som nästan aldrig får sin röst hörd eller åsikter framförda. Bara dras med liksom. Vågar inte riktigt stå upp och ändra attityd, då skulle jag bara uppfattas som ännu konstigare.
På Dungen och i bloggen, i have to say this, men det känns som om jag inte riktigt kommer in i gruppen...
Alla har någon, tajtare vän eller lättare vänner. Men jag är hon där som aldrig riktigt känner någon eller har någon att prata med. Försöker hela tiden, jämt och ständigt, med allt, men ingen försöker liksom tillbaka.

Jag bara undrar vad fan det är för fel på mig, varför folk undviker mig? Är jag ful? Tjock. Konstig? Jobbig? Berätta, snälla, för jag står inte ut att vara statist i mitt eget liv längre.
Jag kommer väl aldrig vara den personen som folk vill vara med, varken vänner eller pojkvänner.

Jag är överallt

och ingenstans på samma gång.

Det är för mycket som händer just nu, och för lite också på ett sätt.
Skolan är jobbig, jag får inte hålla på och förstöra det här året också, jag skulle ju skärpa mig? Jag orkar inte gå dit och jag orkar inte med läxorna eller lektionerna eller lärarna eller någonting just nu. Jag orkar inte öppna ögonen på morgonen och jag orkar inte stänga dom på kvällen.

Maten... Suck alltså. Att jag aldrig lär mig? Det är en ond jävla cirkel, för konstigt nog så äter jag när jag mår dåligt men när jag mår bra så äter jag nästan inte alls. Just nu är jag inte så pepp på livet eller dylikt så jag äter en del. Och när jag äter så får jag bara mer ångest och hat-tankar vilket bara leder till ännumer mat och ångest. Ond cirkel! Jag behöver någonting riktigt stort för att få mig ur cirkeln nu, något bra. Något som kan göra mig glad igen. Jag minns förra hösten, då gick jag upp 10 kg. TIO KILO!!! Från fina 45 till 55. Jag tyckte att jag var lika fet som vanligt på 45 men nu när jag tittar tillbaka på gamla foton så inser jag hur fel jag hade, hur fin jag var. Och då vill jag bara kasta mig ur cirkeln och svälta ner mig till 45 igen, eller kanske lite till.
Men kommer jag komma ut ur cirkeln? Inte med den här inställningen i alla fall..

Det är en massa andra saker också. Saker som jag varken vill eller kan ta upp här i bloggen men som tynger ner mig något otroligt. Jag vill inte känna såhär, jag är bara rädd att jag ska fastna längst ner igen och jag lovar att det är så otroligt svårt, näst intill omöjligt att ta sig upp igen.. I've been there before.

Så ni får ursäkta om det blir lite sega updates och ganska mycket gnäll och klagande när jag väl uppdaterar, men that's life and you'll have to deal with it helt enkelt.

Puss på er för att ni fortfarande hänger kvar här och läser och bryr er. Jag ska ta itu med kommentarerna så fort jag får tid över, vilket troligtvis inte blir förräns i helgen... Vi får se!
//

too tired

Hej alla
Har varit riktigt slapp med bloggningen den senaste veckan men jag har en riktigt jäkla bra anledning faktiskt!
Jag har helt enkelt haft fullt upp med att gå i skolan, plugga och såklart träffa dietme och träna!
Och om vi har tränat alltså, vi är helt sjukt duktiga kan jag lova och jag tror inte någon annan har sett mig så svettig innan hahaha.

Nu vet ni det i alla fall, och om ni ursäktar så ska jag återgå till att känna mig trött, sliten och helt död (det är jobbbbigt att träna så mycket som vi gör ska ni veta :D men jag kan inte vara stoltare alltså).
Bloggar mer ikväll!

1 cm

Jag måste berätta en kul grej (för jag tror inte att jag har skrivit om det innan).
Nu i sommar så har ju jag tränat som en galning, och jag kan säga er att jag inte har gått ner mycket alls enligt vågen.
Jag klämde och höll på (brukar försöka känna runt låren med händerna för att se om dom blivit smalare.. jag är nog smått besatt av det för jag kan inte sluta taffsa på mig själv) och jag tyckte att det kändes smalare. Jag bestämde mig tillslut för att ta fram måttbandet och mäta mig. Och visst, 1 cm hade försvunnit! Detta tycker ni säkert inte är så mycket kanske, men för mig är det jättemycket. Förra året var mina ben ca 5 cm smalare än var dom är idag - och det är fett och inte muskler! Försök inte att säga emot mig där, för jag har inte använt mina lårmuskler på år och dar så...
Jag blev glad i alla fall!

Och nu ska jag äta en piggelin bara för det!
Tidigare inlägg