Tycker faktiskt att det är ganska bra att ni ställer sånna här frågor, för det är nämligen någon jag hade planerat att ta upp här i bloggen ändå.

Ångest

Nej, det är inte lätt att "bara börja äta vanligt" igen. När gjorde jag ens det? Vad är "vanligt/normalt"? Jag vet inte hur länge jag har mixtrat med maten, men började medvetet minska matintag och bete mig stört när jag var 14-15, det var innan jag hade den här bloggen, hade en annan då.

Varför började jag försöka äta normalt igen? Därför att jag började hetsäta för ofta, gick upp en massa kilon och la för mycket pengar på mat och sånt varje dag, det spårade ur och jag mådde skitdåligt. När jag inte hetsåt så överåt jag. Hela tiden åt jag på något, jag visste tillslut inte vad jag ens skulle göra om jag inte hade något ätbart i handen. Det här har alltid varit ett problem som jag brottats med vid sidan av svälten. När jag vägde som minst så hade jag en dag eller två i veckan, så kallade ätardagar. Under en period lärde jag mig att spy och gjorde det i ett halvår, år. Men det senaste året har det gått utför, jag märkte inte att jag hade gått upp i vikt förrens det var försent.

Jag kunde inte, förrens till ett halvårsedan, förstå hur man inte kunde se sig som smal när man var det. När jag vägde 44 kilo så tyckte jag att jag var tjock. Jag minns det så tydligt. Jag äcklades, grät mig till sömns... Kände mig sjukt jävla fet! Det är just det som är så skrämmande! Man blir verkligen blind för verkligheten. Man ser det inte förrens man inte har det. Nu ser jag ju hur smal jag var, hur mina nyckelben stod ut, mina lår gick inte ihop, jag var ju smal på riktigt!
  Det var likadant nu, fast tvärtom. Jag förlorade mig i stress och prestationsångest över skolan och annat, och helt plötsligt hade jag gått upp för mycket i vikt. Inga kläder passade och när jag mätte mig så var jag flera centimeter större. Hur fan hade jag missat det!? Jag bröt ihop, grät på golvet i badrummet och kände mig dum i huvudet.
Det är väl det som är så farligt... man ser inte. Och jag kunde aldrig förstå det innan, hur ser folk som går upp i vikt (eller ner i vikt, men det tänkte jag inte på då), inte hur stora de blir? Jag blev så himla rädd när det hände mig, kände mig för första gången riktigt störd, och det skrämmer mig fortfarande.

Jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva så. Jag ville gå ner i vikt, men försiktigt, sakta, normalt. Men vad är normalt? Jag hade ju inte ätit normalt på flera år, så jag började läsa hälsobloggar, artiklar, se på tvprogram m.m. Försökte allt jag kunde. Jag vet fortfarande inte om det ens finns något som heter normalt, för alla är vi olika och behöver olika sorters matintag.

Ångesten fanns där, finns fortfarande här (kommer alltid finnas?). Men i början var den inte lika jobbig, då hade jag mest ångest över att jag inte fick äta all skit jag ville trycka i mig. Ångest över att jag var rädd för att råka hetsäta. Jag började må bättre, såg förändringar, fick mer energi, allting blev bättre!
Ju mindre och hälsosammare jag åt, desto mer kom ångesten fram, ångesten över att jag åt för mycket. Jag försökte ignorera den så gott som möjligt, som jag skrivit innan så har jag och hade fortfarande dagar och attacker då jag bara inte orkade. Ångesten äter upp mig levande och jag vill bara ge upp, dö och inte behöva bry mig mer. Försökte fokusera på det positiva, jag gör det här för det bättre! En kaka när jag är ute och fikar kommer inte göra mig fet - jag har ju bara ätit nyttigt hela dagen, vanliga människor äter så här! "Se på hon där, hon är smal, hon äter en kaka till fikan."
Ha i åtanke att detta är en process som jag har hållt på med sen augusti, så det är inget som har gått på en vecka. Det är en lång och fortfarande pågående kamp som både har sina dalar och toppar.

Nu... De senaste dagarna har jag börjat gå tillbaka till mina gamla mönster. Äta ännu mindre. Jag vet inte ens om det är medvetet eller inte, en dag bara "blev det så". Hade jättemycket att göra och maten glömdes bort. Jag vet inte, jag gillar det. Ångesten finns där, den gör det, men den får inte lika mycket uppmärksamhet av mig. Vill jag äta lunch så gör jag det, vill jag ta en glass på fredagkvällen så gör jag det. So what? Ångesten kan hålla käften, jag går ändå ner i vikt!
Hhahaha jag har tappat bort mig nu, vad pratade jag ens om, vad är min poäng? Hmm... Nu ska vi se var jag va..
I alla fall, jag försöker äta hälsosamt. På lördagar får jag äta vad jag vill (det betyder inte hur mycket jag vill!) typ chips, glass och sånt.

Jag skriver ett nytt inlägg om jag kommer på att det var nåt mer!

KRAM OCH PUSS PÅ ER :) hoppas erat 2012 har börjat grymt bra!

ps. anynoma kommentatorn behöver lära sig att det finns fler än en äs.