03:22

Bu

Long time no see

Bara för skojs skull, hur många tittar fortfarande in här ibland/följer fortfarande bloggen? (nu när det gått rätt lång tid och både jag och mitt liv har förändrats väldigt mycket så kanske jag kan skriva ett inlägg om det? Skulle det va intressant?)

and I hate how I need you

Usch vad livet går upp och ner. Trodde inte jag skulle komma tillbaks till den här blogge, någonsin, faktiskt.
Men här är jag ändå. Alla andra verkar ha försvunnit. Jag vet inte riktigt vad mitt liv är ens längre och ibland är det upp och ibland ner. Men när man befunnit sig i en svacka under en längre period så börjar man se tillbaks på vad som hjälp en upp förut, och alltid ser jag samma lösning och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

För jag hatar det verkligen. Men o andra sidan så fungerar det också.

Sommaren närmar sig...

Blä vad man ser uuuut, sommaren är inte långt borta nu heller.
Och tjocktankarna och ångesten gör sig påminda mycket oftare och är svårare att stå emot.
Om kompisar som är smalare och väger mindre än mig kan snacka om dieter och att gå ner i vikt inför sommaren så tänker jag också göra det. Är ju pinsamt annars nästan! Kan ju inte vara det enda fläskberget i gruppen bara för att jag har kanske lite svårare tankar än dom.

Oroa er inte. Ska hålla hårt i kopplet och göra det här så försiktigt och "normalt"/"säkert" som möjligt. Röra på mig mer, äta ännu nyttigare. Ta bort en (av två som jag hafft nu innan) dagar då jag får äta lite hur jag vill alltså av onyttiga saker och större portioner och sisådär. Jobbar fortfarande med hetsätningarna och vill inte förstöra hur långt jag har kommit på grund av en sån här löjlig grej.

Vi får se hur det här går!

Dubbelmorals-Sverige

Finns det något mer irriterande än när " vanliga " personer skriver att dem ska börja räkna kalorier, äta efter en viss diet, träna si och så många ggr i veckan, ger sig själv en bestraffning om dem misslyckas, och får stöd och pepp av sina vänner och sin omgivning??

"Gud så hälsosamt!" "Vad bra, kör på, jag tror på dig!" "Max 800 kalorier/dag!" "Grymt jobbat!"

Men om jag skulle skriva samma sak så skulle hatet rasa in.

Djävla dubbelmoral Sverige. Blir så himla triggad också, försöker ju leva hälsosamt - på riktigt, men vill bara.. visa dem. Jag kan också.

Det gör mig lite arg så här på måndagsförmiddagen.

Ångest? Jag berättar.




Tycker faktiskt att det är ganska bra att ni ställer sånna här frågor, för det är nämligen någon jag hade planerat att ta upp här i bloggen ändå.

Ångest

Nej, det är inte lätt att "bara börja äta vanligt" igen. När gjorde jag ens det? Vad är "vanligt/normalt"? Jag vet inte hur länge jag har mixtrat med maten, men började medvetet minska matintag och bete mig stört när jag var 14-15, det var innan jag hade den här bloggen, hade en annan då.

Varför började jag försöka äta normalt igen? Därför att jag började hetsäta för ofta, gick upp en massa kilon och la för mycket pengar på mat och sånt varje dag, det spårade ur och jag mådde skitdåligt. När jag inte hetsåt så överåt jag. Hela tiden åt jag på något, jag visste tillslut inte vad jag ens skulle göra om jag inte hade något ätbart i handen. Det här har alltid varit ett problem som jag brottats med vid sidan av svälten. När jag vägde som minst så hade jag en dag eller två i veckan, så kallade ätardagar. Under en period lärde jag mig att spy och gjorde det i ett halvår, år. Men det senaste året har det gått utför, jag märkte inte att jag hade gått upp i vikt förrens det var försent.

Jag kunde inte, förrens till ett halvårsedan, förstå hur man inte kunde se sig som smal när man var det. När jag vägde 44 kilo så tyckte jag att jag var tjock. Jag minns det tydligt. Jag äcklades, grät mig till sömns... Kände mig sjukt jävla fet! Det är just det som är så skrämmande! Man blir verkligen blind för verkligheten. Man ser det inte förrens man inte har det. Nu ser jag ju hur smal jag var, hur mina nyckelben stod ut, mina lår gick inte ihop, jag var ju smal på riktigt!
  Det var likadant nu, fast tvärtom. Jag förlorade mig i stress och prestationsångest över skolan och annat, och helt plötsligt hade jag gått upp för mycket i vikt. Inga kläder passade och när jag mätte mig så var jag flera centimeter större. Hur fan hade jag missat det!? Jag bröt ihop, grät på golvet i badrummet och kände mig dum i huvudet.
Det är väl det som är så farligt... man ser inte. Och jag kunde aldrig förstå det innan, hur ser folk som går upp i vikt (eller ner i vikt, men det tänkte jag inte på då), inte hur stora de blir? Jag blev så himla rädd när det hände mig, kände mig för första gången riktigt störd, och det skrämmer mig fortfarande.

Jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva så. Jag ville gå ner i vikt, men försiktigt, sakta, normalt. Men vad är normalt? Jag hade ju inte ätit normalt på flera år, så jag började läsa hälsobloggar, artiklar, se på tvprogram m.m. Försökte allt jag kunde. Jag vet fortfarande inte om det ens finns något som heter normalt, för alla är vi olika och behöver olika sorters matintag.

Ångesten fanns där, finns fortfarande här (kommer alltid finnas?). Men i början var den inte lika jobbig, då hade jag mest ångest över att jag inte fick äta all skit jag ville trycka i mig. Ångest över att jag var rädd för att råka hetsäta. Jag började må bättre, såg förändringar, fick mer energi, allting blev bättre!
Ju mindre och hälsosammare jag åt, desto mer kom ångesten fram, ångesten över att jag åt för mycket. Jag försökte ignorera den så gott som möjligt, som jag skrivit innan så har jag och hade fortfarande dagar och attacker då jag bara inte orkade. Ångesten äter upp mig levande och jag vill bara ge upp, dö och inte behöva bry mig mer. Försökte fokusera på det positiva, jag gör det här för det bättre! En kaka när jag är ute och fikar kommer inte göra mig fet - jag har ju bara ätit nyttigt hela dagen, vanliga människor äter så här! "Se på hon där, hon är smal, hon äter en kaka till fikan."
Ha i åtanke att detta är en process som jag har hållt på med sen augusti, så det är inget som har gått på en vecka. Det är en lång och fortfarande pågående kamp som både har sina dalar och toppar.

Nu... De senaste dagarna har jag börjat gå tillbaka till mina gamla mönster. Äta ännu mindre. Jag vet inte ens om det är medvetet eller inte, en dag bara "blev det så". Hade jättemycket att göra och maten glömdes bort. Jag vet inte, jag gillar det. Ångesten finns där, den gör det, men den får inte lika mycket uppmärksamhet av mig. Vill jag äta lunch så gör jag det, vill jag ta en glass på fredagkvällen så gör jag det. So what? Ångesten kan hålla käften, jag går ändå ner i vikt!
Hhahaha jag har tappat bort mig nu, vad pratade jag ens om, vad är min poäng? Hmm... Nu ska vi se var jag va..
I alla fall, jag försöker äta hälsosamt. På lördagar får jag äta vad jag vill (det betyder inte hur mycket jag vill!) typ chips, glass och sånt.

Jag skriver ett nytt inlägg om jag kommer på att det var nåt mer!

KRAM OCH PUSS PÅ ER :) hoppas erat 2012 har börjat grymt bra!

ps. anynoma kommentatorn behöver lära sig att det finns fler än en äs.

Dålig kväll

Vill bryta ihop och gråta. Vill gå ner i vikt, fortare, nu nu nu. Jag har en sån där dag då jag bara vill vara smal. Missförstå mig inte, jag tycker inte att jag är jättetjock eller så, försöker fortfarande acceptera mig som normal och så, men det betyder inte att jag ändå vill bli mindre. Och det nu. Det går så himla långsamt, har lust att bara skita i allt vad nyttigt och hälsosamt och sakta men säkert heter och bara svälta ned mig.


Jag får ett sammanbrott.

2012

rtyuio
Hur söt bild? :)

Nytt år, nya mål, nya chanser, nya tankebanor, ny kropp - nytt allt!

Allting är rätt bra, det enda som skulle göra det ännu bättre vore ju om vädret kunde sammarbeta lite, eller vad säger ni?? Jag har i alla fall ingen lust att gå ut när det är som det är nu. Men inomhusövningar tråkar ut mig och jag vill ha frisk luft i lungorna.

Nyårslöfte: Må bättre!! Gör bättre! Bli bättre! Och det innefattar mer eller mindre allt.

Har ni några nyårslöften i år? Dela gärna med er!


update: jag ska svara på era kommentarer, snart så :)!

Mat mat mat mat mat mat mat

Tänkte visa lite på ett ungefär hur jag äter, trots att matdagboken egentligen är stängd sedan en lång tid tillbaka.
Men eftersom jag försöker ändra lite på mig själv och min livsstil så kanske det inte skulle skada ändå...


Frukost
Till frukost äter jag jätteolika, och ibland hinner, orkar eller vill jag inte ens äta frukost.
Idag åt jag till exempel en hel avocado och drack apelsin juice till. Andra dagar kan det bli en smörgås och lite yoghurt eller en liten portion havregrynsgröt med en frukt i eller två rostade mackor ibland knäckebröd osv. Det beror alltså på vad jag är sugen på och vad jag hinner äta.


Lunch
Ärligt talat så äter jag inte lunch så ofta. Men när jag gör det blir det oftast kokt ägg eller kanske omelett. Ibland värmer jag upp lite middag från dagen innan om det finns över! Fast oftast så är jag inte hungrig vid lunch.

TUMBLRPIC

Middag
Till middag äter jag det som serveras här hemma, typ husmanskost. I alla rätter finns det antingen någon form av potatis, ris eller pasta. Tråkigt men sant. Oftast är det mat med mycket fett i, feta gräddiga såser och smöriga, oljedrypande saker. Nu ryggar ni säkert tillbaka, haha, men det är gott faktiskt. I lagom mängd. Jag äter tills jag blir mätt och sedan räcker det. Tyvärr har min familj aldrig riktigt haft grönsaker med i middagen, så det får jag äta på egen hand.


Mellis
Jag blir hungrig runt tre, som beror på den hoppade lunchen. Då brukar jag ta en frukt eller grönsak att äta, eller kanske en knäckemacka eller yoghurt. Något litet och "lätt".
Sedan äter jag gärna några timmar efter middagen också, då blir det ofta samma som mellisen ovan eller något onyttigt, kanske glass eller popcorn, choklad m.m.


Godis osv
Man måste unna sig ibland (annars slutar det i hets för mig). Och jag trivs med det. Jag har kommit fram till att en stor skål med glass någon gång då och då får mig att må så mycket bättre faktiskt, man behöver gotta sig ibland. Det är okej, man dör inte av det.


Ja, det var väl ungefär det. Inte så himla noggrant förklarat, men jag håller för det mesta inte så stor koll längre, försöker att inte göra det i alla fall. Mår jag bra och är mätt - men inte jagkommerspyochspricka-mätt, så tycker jag att det fungerar okej. Jag kanske kan skriva någon gång exakta saker om min dag och exakt vad jag stoppar i mig, men jag kollar inte kalorier längre, bara ibland. Jag har märkt att jag blivit smalare, dessutom. Det trodde jag aldrig, att jag skulle gå ner i vikt av att äta mer?? Men det funkar ju!
Några frågor på det?

Att tycka om sig själv och sin kropp

Jag sitter ofta och tittar på gamla bilder på mig själv. Beundrar, saknar, och undrar hur jag inte kunde se hur smal jag var? Sedan undrar jag vad som gick fel?
Det är ju en ganska enkel fråga att besvara. Jag åt mer och tränade mindre helt enkelt.
Men om man ska hitta tillbaka till sig själv, och kanske börja om på nytt igen, så måste man acceptera sina misslyckanden.

Igår hade jag en bra dag, en riktig snyggdag.
Jag stod länge och speglade mig i bara underkläderna med självförtroendet på topp. Jag är ju inte tjock! Lite mullig kanske, men inte groteskt äcklig. Jag har kurvor, och det ser inte så illa ut som jag ofta inbillar mig att det gör. Jag är inte smal, men jag är normal (vad nu det är?).
Jag trivs inte med min kropp, men jag kan inte hata den. Jag har accepterat den och att det är jag som fått den att se ut som den gör.
Det var inte bara kroppen som jag uppmärksammade, jag kände mig även snygg utseendemässigt, dvs ansiktet, håret m.m.

Och nu känns det inte så svårt längre!
Det känns så lätt, jag kan riktigt se målet framför mig. Allt jag behöver göra är att äta rätt, fortsätta som jag gjort det senaste och ännu bättre (har inte kunnat hålla mig 100% till nyttigheterna och 'normal'portionerna riktigt) och gå ut lite mer, röra på mig, så kommer det gå som smort tillslut.
Vill jag fortfarande gå ner i vikt? JA, utan tvekan, men jag har inte samma hat och ångest gentemot min kropp som tidigare, och det känns stort. Men jag vill fortfarande ha tajta, smala armar och nyckelben som sticker ut. Skillnaden är att jag tänker försöka ta mig dit med självsäkerhet och hälsa.

Självklart har jag fortfarande dagar då jag mest hatar och spyr över kroppen, eller fatsuiten som jag har kallat den tidigare i bloggen. Faktiskt ogillar jag kroppen oftare än jag accepterar den, men, att jag ens kan acceptera den ibland, det är det viktiga!

Om ni fortfarande vill följa min blogg och min resa så skulle det betyde jättemycket!
Till er som lämnar mig nu, jag kan till en viss del förstå er.

SÅ, vad tycker ni?


Kram ♥ ♥

Raspberry

RSS 2.0