Jag hatar den här jävla ångesten och känslan av att vara hopplös, otillräcklig och misslyckad och fet och äcklig, you name it! Jag hatar att vakna varje dag och känna sig helt tom från glädjen och fylld med äckliga jobbiga tankar. Jag hatar att inte ha nån ork, konstant rastlöshet. Jag har fortfarande inte pluggat. Jag måste vara klar senast på måndag. Jag dör, pressen, den är enorm. Och ändå är det inte mycket att göra. Men det känns som om inget jag gör räcker till. Jag sätter mig och börjar skriva, och sedan så klickar jag ner allt och stänger ner datorn och går in på toan och spyr och gråter. Fast jag inte ens ätit. Det är mitt nya sätt att lätta ångesten? Jag vet inte om det är positivt. Jag verkar ha slutat lite att skära mig i alla fall. Om magsyrorna fräter sönder mig innifrån så syns det inte på utsidan som ärr gör i alla fall.
Varje dag, minut, sekund så funderar jag. Borde jag ta något att äta? Kanske skall jag ut och gå? Varför föddes jag ens? Varför skiter jag bara inte i allt och hoppar av gymnasiet?
Jag misslyckas totalt i skolan tror jag, speciellt i engelska - mitt normalt sätt starkaste ämne. Jag bara struntar i allt, ger upp och orkar ingenting. Jag har slutat prata med mina vänner för att jag känner att det inte tjänar något till. Jag kan inte prata med dom om mina riktiga problem ändå, och dom skulle aldrig förstå, så det är likabra att låta det vara som det är.
Jag orkar inte gråta mer. Enda gången jag vet som jag kännt riktig lycka är när man ställer sig på vågen, och den visar att jag väger mindre än innan. Eller om jag har ett par byxor som helt plötsligt hänger löst. Måttbandet kan man dra åt mer, då sprider det sig ett leende på mina läppar.
Men hur länge varar det? Fettet finns ju förfan kvar ändå.
Nej puss ändå på att jag inte tänker ge upp det här i alla fall. Inte nu, inte än. Jag är fortfarande en tjock gris, och jag är fortfarande "normalviktig". My ass, övervikt syns det ju som!
Nu orkar jag inte skriva mer, och jag orkar inte stirra på datorskärmen mera. Jag skall sätta mig vid teven, och glo, och somna en stund för en gångs skull kanske. Och svälta lite till. För jag känner mig mätt när jag är tom och tomhet gör mig lycklig.